liveturenmammasogon

Ja, med tanke på att jag och min lilla nystartade familj håller på att växa, så tyckte jag att det var på sin plats att börja arkivera det som händer i mitt liv. Man glömmer så fort.

Så, en liten snabb redogörelse då:

Träffade Mattias våren -09, som snabbt utvecklade sej till något riktigt fint. Och resultatet: Våran underbara lilla dotter Inez, som kom till världen 29 juni 2010, efter en (som det kändes) evighet av väntan och längtan. Många funderingar och mycket tankar kring allt vad ett familjeliv kunde innebära. Så, rätt som det var, så startade den där efterlängtade och något fruktade förlossingen. Så då vore det väl passande att bjuda på en liten förlossnigsberättelse av hur det hela gich till och hur mina funderingar var.

På kvällen Måndag den 28/6, typ vid 20-tiden började jag känna kramper i hela magen. Tänkte inte så mkt på det, utan grejjade med annat här hemma. Senare på kvällen så kom Mattias hem från jobbet och vi satte oss och kollade på en film. Men var tvungen att springa på toa hela tiden, för magen var helt kass. Då började jag ana att det kanske kunde vara på g. Vid 01 började det göra ondare och komma stötvis, så vi tänkte att det kanske var bäst att gå och lägga oss så vi fick sova lite. Men det gick inte så bra. Vid 02 började vi klocka värkarna, då kom dom med mellan 3-7 min mellanrum och höll i sej i en minut ungefär. Men var ändå osäker på om det var på rikigt eller om det bara var ”falskt alarm”. Bestämde oss för att om det inte gick över vid 03 så skulle jag ringa in till förlossningen. Sagt och gjort. Fick prata med en BM som tyckte att jag skulle försöka vila så gott som det bara gick. Men värkarna blev bara värre och värre. Nu kom dom med ganska exakt 3 min mellanrum och höll i sej i 50 sek. Ringde igen till förlossningen kl 05 och vi var välkomna in.

Väl där fick vi komma in i ett rum, där dom satte ctg och kollade hur öppen jag var, 3 cm och vi behövde inte åka hem=) SKÖNT!!
Gick in i duschen med och Mattias körde med en massage-grej på ryggen och magen. Det var väldigt skönt och vi stod där i nästan en timme.
Men sedan så gjorde värkarna allt ondare och jag jag fick nästan lite smått panik. Så vi ringde på en BM som kom in och satte ett nytt ctg. Då var Inez hjätrtslag uppe i 190. Stackarn hade ju fått värmeslaget där inne i magen efter den långa varma duschen.

Vi fick gå vidare in i förlossningsrummet, och BM började fråga mej om vad jag ville ha för smärtlindring. Så vi började med lustgasen, och den blev en trevlig vän under hela förloppet=) Sen bad jag om att få EDA för jag kände att värkarna aldrig avtog riktigt, och det blev för jobbigt. Så tack vara den så hade jag två helt smärtfria timmar. Underbart!! 

Kl 9;30 kände BM återigen hur öppen jag var, 6 cm, så de hade ju hänt lite iaf. Sen började det göra ont igen, och trycket nedåt ökade. Så satt på en pilatesboll en stund samtidigt som Mattias satt bakom med en varm vetekudde och masserade.
BM kände igen vid 11;30, fortfarande öppen 6 cm. Då togs det hål på hinnorna och jag fick värkstimulerande dropp, + en extra dos EDA, men den fungerade inte tyvärr=(
Sen frågade BM om jag ville testa sterila kvaddlar, var ju emot det från början, men det slutade med att vi tog 3 sprutor i ryggen och 3 i magen, och de hjälpte faktiskt=) Kl 13 så kom det in nya BM för då var det personalbyte. (Det var lite tråkigt att den BM som vi hade haft under dagen var tvungen att gå, men hon sa att hon skulle komma tillbaka sen när allt var klart). Då var jag helt öppen och jag kände att jag var tvungen att krysta. Mattias var ett sånt enormt stöd under hela förloppet, hade inte han varit med hade det inte gått så bra som det gjorde!
När jag hade krystat en timma kände jag mej väldigt frustrerad och den smärtan var ju inte av denna värld. Mellan krystvärkarna blev jag helt knäpp i huvudet och drömde en massa konstiga saker och svamlade, något som för mej kändes som jag gjorde en kvart eller nått. Men Mattias har förklarat för mej att det bara handlade om några sekunder=P Jag frågade BM efter varje krystvärk om det hände nått där nere.
- Ja, det händer massor ska du veta. Svarade BM.
- Okej, ser ni huvudet eller?
- Nej, men jag känner att hon har lite hår på huvudet iaf.
Jaha, tänkte jag, då händer det ju för i helvete ingenting!!!!
Dom tjatade på mej att dricka hela tiden, och jag ville bara ha Loka, men det ville dom inte att jag skulle dricka, dom sa åt mej att ta något sött istället. Då kom dom in med äppeljuice. Jag HATAR äppeljuice! Så då blev jag förbannad ett tag och sa åt dom att dom kan slänga den jävla skiten och ge mej nått gott istället, typ Loka. Men fick jordgubbssaft.

Sedan började rummet att fyllas med allt fler folk. Inez hjärtljud var nu nere i 70. Så det var 7 personer där inne i rummet + 2 kirurger. Jag förstod inte rikigt allvaret i det hela men har fått det förklarat för mej i efterhand. Jag var för trång i mitt bäcken så Inez kunde inte komme förbi ordenligt. Någon av alla BM frågade nått och sa nått om sugklocka. Jag vet inte vad hon frågade, men vet att jag svara de ”ja”, och tänkte att, ”sugklocka, då kommer bebisen se ut som den har en srtut på huvudet. Vad tråkigt”.
Sagt och gjort, så såg jag i all dimma hur några tog fram en grej och höll på. Sen sa dom till mej att ta i allt jag någonsin kunde, och så drog dom. Det var det absolut värtsa jag någonsin har varit med om. Det kändes som dom höll på att dra sönder mej där nere. Det brann som eld och jag skrek så högt att jag fick ont i halsen.
sen såg jag en bebis, men var så borta att jag inte fattade så mkt. Såg att dom vände den lilla bebisen upp och ned och slog den i rumpan. Sen började den att skrika och jag fick tillbaka medvetenadet igen, och jag fick upp den lilla varelsen på mitt bröst. Mattias sa att det var en liten flicka. Åh shit vilken känsla.
Sen tryckte dom ut moderkakan och då kändes det som att all smärta bara försvann, så skönt blev det. Mattias klippte navelsträngen och en BM visade oss moderkakan.

En timma efter Inez var ute gick jag in i duschen och bara njöt av att smärtan var över. Man kan väl sammafatta det hela med att förlossningen gick väldigt bra, trots allt. Om det inte hade trasslat så i slutet hade det ju varit en rikig drömförlossning.